Är det rätt att tala om att kejsaren är naken? Nja. Inte om det är Edward Snowden som påpekar att USA och NSA har rumpan bar, och att ett antal länder och deras säkerhetstjänster i samma sfär också moonar.
I Storbritannien vars säkerhetstjänst GCHQ tidigt pekades ut som NSA:s viktigaste samarbetspartner i Europa, har premiärminister Cameron och regeringen inte bara gripit David Miranda, partner till Glenn Greenwald som skrivit artiklarna i The Guardian baserade på de dokument som Edward Snowden läckt, förhört Miranda i nio timmar och beslagtagit hans kamera, hans telefon och hans dator.
Brittiska myndigheter tvingade också i slutet av juli The Guardian att förstöra hårddiskar med läckta dokument från Snowden.
I början av juli, långt innan Miranda greps den 19 augusti, tvingades Bolivias president Evo Morales plan ned i Wien på väg från Moskva till Bolivia. Det misstänktes att Snowden kunde finnas ombord på planet, flera europeiska regeringar medverkade till att planet tvingades ned.
För att understryka hur viktigt det är med underrättelsearbete stängde USA 19 ambassader och konsulat i början av augusti. De länder som omfattades var Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Saudiarabien, Dubai, Kuwait, Bahrain, oman, Jemen, Libyen, Madagaskar, Mautritius, Burundi, Djibouti, Sudan och Rwanda. Storbritannien hakade på, liksom Tyskland och Frankrike, och stängde anbassaderna i Jemen. Sverige och Norge stängde ambassaderna i Riyad, som också täcker Jemen.
Det förelåg hot om en al Qaida-attack.
Stängningen varade i flesta fall några dagar. USA:s konsulat i Lahore förblev stängt, liksom ambassaden i Jemen.
Den förfärande attack som sen kom var i Nairobi, Kenya. En massaker med hundratals dödade civila kenyaner, utländska besökare och flyktingar i affärsgallerian Westgate.
I Irak har över 6000 personer dödats i våldsdåd bara i år.
Om en massaker som i Nairobi, om det besinningslösa våldet i Irak, inte kan stoppas trots Prism, vad tjänar då Prism till? Varför ska allt om alla samlas in i gigantiska databaser för att eventuellt komma till användning. För vad? Till vad? Av vem? När?
Big data är inte detsamma som människokännedom. Big data talar om vilka sjukdomar du har och vilken choklad och vilka tidningar du köper, vilka e-böcker du köper eller lånar på bibliotek, hur du sköter din ekonomi och hur dina barn ser ut. Big data kan förmodligen avslöja när du är frustrerad och uttrycker dig obehärskat, men kan inte tala om när någon, ensam eller tillsammans med andra bestämt att nu får det vara nog – ett nog som kan gälla något, någon, några eller många. (Alternativt, personen upplever sig inte ha något val. Förfärligheter utförs också under tvång.)
Big data, Prism och andra underrättelsesystem är bedrägliga, och farliga. De är totalitära och hotar inte bara personlig integritet, utan hela samhällssystem. Och de ger en oerhörd makt till de som har tillgång till all denna information.
Information om mig, obetydlig som jag är och oviktig för alla utom mig och mina närmaste, men också om företagsledare, politiker, myndigheter, tjänstemän, forskare, författare, journalister …
”Alla är inte som Snowden” skrev Johan Norberg i en kolumn i Metro 12 september 2013: Nästa gång kanske det är någon av de andra 1,4 miljonerna anställda inom amerikansk säkerhetsindustri som vill utnyttja vad de vet om innehåll i mejl, telefonsamtal, bankuppgifter och sjukjournaler, inte för att varna världen om vad som pågår, utan för att idka utpressning mot människor och regeringar.
Oh brave new world that has such people in it, för att citera Shakespeare. Han var ironisk, Bill, vilket kanske behöver påpekas.
Vi behöver inte antiterroristlagar som inte går att kontrollera hur de används och efterlevs, vi behöver inte övervakning med ”bakdörrar” som gör det möjligt att föra vidare vad som helst, utan möjlighet till kontroller. ”Det finns en bockfot i FRA-lagen, vid internationellt samarbete är det i praktiken helt öppna kranar”, sade Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, till TT 6 september 2013.
Låter det betryggande?
Inte särskilt.
• Kan vi äntligen få en debatt om personlig integritet och om vad som bör finnas på nätet?
• Kan vi äntligen få politiker, även från partier i riksdagen, som tar datasäkerhetsfrågor på allvar?
Datasäkerhet för privatpersoner och för företag!
Fredrik Federley (c) sade i en debatt om datasäkerhet på Europahuset nyligen att ”fler männsikor borde ha foliehattar”.
Det är inte foliehattar vi behöver, det är säkra datasystem, och regler för hur och vilka register som får upprättas, hur insamlade uppgifter får användas, kontrollorgan som verkligen kontrollerar och som kan kontrolleras, och sanktionsmöjligheter när system och uppgifter missbrukas.
Och det är valfrihet vi behöver, jajamensan, när det gäller vad vi vill ska läggas ut på nätet om oss, VALFRIHET, hörde ni?
Opt-in!
VA? NÅGON?
När David Miranda gripits och The Guardian offentliggjort att man tvingats krossa hårddiskar med Snowden-filer, skrev fyra nordiska tidningars chefredaktörer ett protestbrev till Storbritanniens premiärminister David Cameron där de uttryckte sin oro över agerandet mot The Guardian. De var ”chockerade över att en ståndaktig försvarare av demokrati och fri debatt som Storbritannien utnyttjar antiterrorlagstiftning för att legalisera trakasserier både mot tidningen och mot enskilda personer som är knutna till den”. De nordiska tidningar vilkas chefredaktörer stod bakom protestbrevet var Aftenposten, Dagens Nyheter, Helsingin Sanomat och Politiken.
Samma dag som protestbrevet offentliggjordes, 25 augusti 2013, hade SvD på sin ledarsida en artikel av Fraser Nelson, chefredaktör för The Spectator. Rubriken löd ”The Guardian utkämpar ett informationsjihad”. Miranda, skriver Nelson ”ingick i en organsiation med syftet att läcka stulen, hemligstämplad information vilken hotade brittisk och amerikansk nationell säkerhet. Det förräderiet kommer från en källa – Edward Snowden – som för närvarande har beviljats asyl i Moskva … Storbritannien, USA och Sverige är engagerade i en kamp mot terrorismen – en kamp som håller på att vinnas tack vare våra säkerhetstjänsters flit och skicklighet.”
Det här var alltså 25 augusti.
25 oktober var Angela Merkel arg, för då hade det kommit fram att hennes telefon också avlyssnats. Då hade Brasiliens president Dilma Rouseff varit arg sedan början av september av samma anledning som Merkel. Fransmännen är också arga, och nu är spanjorerna inte heller särskilt nöjda längre efter att El Mundo publicerat uppgifter om storskalig telefonavlyssning riktad mot Spanien (28/10).
Det hjälper inte att försöka skyla över bedrövligheterna med floskler om kamp mot terrorismen och ”informationsjihad”.
Edward Snowden har rätt, kejsaren är naken.
Ett svar på ”Snowden och den nakne kejsaren”