Typer typiska för något i åsikter eller kläder, det är något som andra är.
Kulturtanter är typiska typer. Hipsters också. Sen finns det många andra typer: pantertanter, barnfamiljer, tonåringar, nassar, rassar, invandrare, romer och många, många fler.
Det typiska för de som klassificerar är att de inte själva är typer, de är individer.
Och det är naturligtvis typerna också, om man frågar klassificerarna. Det är inte riktigt comme-il-faut (som det hette innan pk blev den typiska termen) att klumpa ihop människor till anonyma grupper.
Vad som verkligen kan göra mig tyken (ett uttryck som inte alls är populärt) är när klassificeringarna görs förment skojfriskt men med snip i mungipan.
Hade det funnits ett uns av självironi i den som presenterar typerna, då hade kanske intrycket av snipiga mungipor i über-perspektiven inte lyst igenom.
Men lika lite som den som klagar över svartklädd kulturelit orkar vara lite självironisk, lika lite orkar den som typifierar kulturtanter med rödvinsipp på teatern och Gudrun Sjödén, och flummare med världsmusik och babybärsjal, beskriva sin egen typ som stressad och hastigt påläst på jakt efter ”bra bilder” och ”bra kommentarer”. Då blir intrycket av typifieringen bara en snipig von oben-syn på populasen som en dag och sen kväll söker roa och bilda sig mestadels gratis, ett tillstånd som reporter-/recensenttypen själv ofta nog befinner sig i, i kraft av sitt yrke.
I det läge som dagspressen befinner sig kan jag bara vara tacksam att Gudrun Sjödén ändå betalar för annonser, trots att kulturtanterna säkerligen skulle hitta hennes kläder ändå. Via nätet. Hur det är med annonser för bärsjalar kan jag inte säga, jag hör inte till den typ som skulle notera dem.
Särskilt självironisk är jag inte heller. Men jag har lätt för att surna till, och har nått en ålder när jag funderar på att bilda liga. Tantliga. Den ska (kanske) heta KKK, och jag tänker inte berätta varför. Bara att det inte har med (typen) vita kåpor och brinnande kors att göra. Mera med typen sammanbitet ”Moahahaha …”.