”Obama vill bygga en bättre värld. Putin vill att världen förblir som den är.”
För första gången är jag besviken på Anna-Lena Laurén, denna förträffliga journalist med Ryssland som arbetsfält och bevakningsområde.
Visst är det stora skillnader mellan Ryssland och USA, och mellan Obama och Putin.
Men är det verkligen så enkelt som att Obama vill bygga en bättre värld? (som A-L L skriver 2 maj -13 i SvD) För vem? För vilka? Redan i talet då han fick Nobels fredspris sade han att han ”inte kan bortse från hoten mot amerikanska medborgare” och att han därför är tvingad att använda våld (enligt referat i Expressen 10/12 -09).
Detta våld använder han, med drönare och Guantánamo, och med hot om handelskrig mot EU om beslut fattas som anses skada amerikanska företags intressen.
Och ”den amerikanska tron på demokratins universella budskap”. Utom i Saudi-Arabien, Bahrein, Singapore och Palestina då.
Putin vill säkert också bygga en bättre värld. Men frågan är densamma som för Obama. För vem? För vilka?
Har Obama kongressen emot sig, så har Putin sina egna motståndsmän, angelägna om att försvara sina intressen och privilegier.
En sak som jag tror skiljer Obama och Putin är den senares, och många ryssars, rädsla för politiskt och ekonomiskt kaos. De har upplevt det, de vill inte ha det igen. Demokrati, fick jag lära mig i Ryssland av Anna-Lena Laurén bland andra, är inte ett entydigt positivt laddat begrepp där. Demokrati minner alltför många om 1990-talet, kris, sönderfall och rövarkapitalism.
Det kan vara värt att komma ihåg när detta väldiga land analyseras, bedöms och ställs i relief till USA och Europa.
Att A-L L i SvD 10 maj -13 skriver under rubriken ”Egenintresse bakom ryskt stöd till Assad”, gör mig inte förvånad. Rubriken har täckning i hennes text. Apropå Libyen, Serbien, Kosovo, Irak, Georgien och Ukarina skriver hon att ”I Kremls värld handlar det inte alls om demokratiutveckling. Det handlar om att USA och Nato flyttar fram positionerna. Den ryska politiska världssynen har andra utgångspunkter: Kreml tror inte på demokratins inneboende styrka. Kreml tror på geopolitik, pragmatism och att stormakter kan komma överens.”
Tror Nato och USA på nåt annat än geopolitik? Hört talas om nordöstpassagen? Avsmältning i Arktis och vad det kommer att innebära? Nordiskt försvarssamarbete i norr? Någon?
”I Sverige tror man att utrikespolitiken bör drivas av högre syften. I Ryssland tror man inte någonting annat är intressebevakning. Och man är helt övertygad om att det är precis vad som egentligen driver även alla andra”.
Eh, jaa.
Ryssland har rätt. USA bevakar sina intressen, individers, företags och säkerhets-. Kina bevakar sina, Ryssland bevakar sina och diverse satelliter bevakar sina, under starkare länders vingars skydd. Något måste vi väl ha lärt oss av CIA:s beväpning av talibaner i Afghanistan under Sovjets intervention 1979-89? Men som kolumnisten Jenny Nordberg bosatt i New York, skriver i samma nummer ”…rysshotet är snart min enda trygghet i en osäker värld. Ända sedan jag var liten har jag varit redo att springa ner i källaren och lyssna på radion, och vara uppmärksam på fiendens propaganda. Det är hanterbart.”
I detta sammanhang av svartvitt tänkande kan det vara värt att komma ihåg att individuella mänskliga rättigheter som vi ser som självklara och nödvändiga, i samhällen med annan struktur där familjer/klaner är livsnödvändiga för individerna, ses som inte bara främmande, utan som hot mot såväl individ som samhälle.
Det sista är inte en produkt av egen analysförmåga, utan något som påpekades av en forskare vid Centrum för Rysslandsstudier som jag en gång intervjuade. Det faller också utanför Putin-Obama-kontexten, men kan förtjäna att nämnas eftersom vi gärna mäter andra efter våra egna måttstockar.
Efter att nu har förklarat mig besviken på A-L L, vill jag gärna upprepa mina inledningsord, hon är en förträfflig journalist, kunnig och insiktsfull, och utan hennes rapporter från Ryssland skulle våra kunskaper om vår väldiga granne vara ännu mindre än de är.